Åldersrasism – ett tyst gift i samhället
Min upplevelse är inte unik. Åldersdiskriminering, eller åldersrasism som det ibland kallas, är ett fenomen som kryper in i vardagen för många över 60. Det är inte alltid uppenbart – ingen står med en megafon och skriker att äldre inte är välkomna. Istället gömmer det sig i attityder, i byråkratiska processer, i hur vi behandlas av myndigheter och arbetsgivare. När jag hörde de underliggande hoten i samtalet med Arbetsförmedlingen var det inte bara en enskild persons ordval. Det var ett eko av ett större system som verkar ha bestämt att när du passerar en viss ålder är du inte längre en resurs, utan ett problem.
Statistik visar att arbetslöshet bland äldre är ett växande problem i Sverige. Enligt Arbetsförmedlingens rapporter är det betydligt svårare för personer över 55 att få nytt jobb jämfört med yngre grupper. Arbetsgivare tvekar, kanske för att de tror att vi är mindre flexibla, mindre tekniskt kunniga, eller för nära pensionen för att vara värda investeringen. Men vad händer när vi fortfarande vill och kan bidra? Då möts vi av en mur av fördomar – och i mitt fall en myndighet som verkar mer intresserad av att skrämma än att stötta.
Hot som vapen
Det som gjorde samtalet så obehagligt var inte bara vad som sades, utan hur det sades. Jag kunde höra en ton av makt, en antydan om att jag borde vara rädd. "Om du inte gör som vi säger, om du inte rättar in dig i ledet, då kan det få konsekvenser." Det påminde mig om de där försäljarna som lurar äldre att köpa lotter eller onödiga prenumerationer – en sorts utnyttjande av sårbarhet. Men här var det ingen privat aktör, utan en myndighet som ska finnas till för att hjälpa mig. Istället kändes det som att jag blev pissad på, ursäkta uttrycket, bara för att jag har vågat bli gammal.
Hot om indragning av ersättning är inte bara ett administrativt verktyg – det är ett psykologiskt vapen. För många äldre är ekonomin redan skör. Att leva på a-kassa eller andra bidrag är ingen lyx, det är en nödvändighet. När någon då antyder att även den lilla tryggheten kan ryckas undan, skapas en rädsla som är svår att skaka av sig. Jag valde att inte bråka i stunden, men det valet handlade inte om svaghet. Det handlade om att jag inte längre vill ge dem makten att definiera mitt värde.
Hamsterhjulet och jakten på värdighet
Samhället är uppbyggt som ett hamsterhjul för många av oss. Vi springer och springer – jobb, skatter, ansvar – och förväntar oss att det ska leda någonstans. Men när vi blir äldre verkar hjulet stanna, och istället för en mjuk landning kastas vi ut i kylan. Jag har jobbat i årtionden, betalat min skatt, hållit samhället rullande. Ändå står jag här och känner mig som en börda, en som ska skämmas för att jag inte längre passar in i mallen.
