Det senaste ett och ett halvt året har varit en inre resa lika mycket som en yttre. Tillsammans har vi byggt ett nytt fundament för framtiden. Jag har släppt gamla mönster, omprövat drömmar och vågat tänka om vad ett rikt liv egentligen innebär. Inte många vågar säga hej då till det trygga och invanda för att följa hjärtats röst, men ibland är rädslan ett bevis på att vi är på rätt väg.

Att gå i pension i Sverige har en bitterljuv klang för många. För min del innebär det inte frihet i bemärkelsen ekonomiskt oberoende, utan snarare en risk för ekonomisk utsatthet. Pensionen jag får är på en nivå som, om jag stannat kvar i Sverige, hade gjort det nästan omöjligt att leva ett värdigt liv. Bara hyrorna i städerna – oavsett om det handlar om andrahandskontrakt eller bostadsrätter – hade kvävt all frihet.

Men i Bansko ser verkligheten annorlunda ut. Där räcker min pension mycket längre. Jag får inte bara tak över huvudet och mat på bordet – jag får också en chans att skapa, att andas, att leva på riktigt. Det är en ekonomisk frihet som gör det möjligt för mig att bygga vidare på min kreativa värld, en värld som jag länge haft inom mig men som äntligen får blomstra fullt ut.

Jag kommer att arbeta vidare, men helt och hållet på mina egna villkor. Ingen chef som dikterar någon annans vision. Ingen stress över att passa in i mallar som inte känns äkta. Jag kommer att skriva det jag vill skriva, skapa det jag vill skapa, vakna när jag vill vakna. Livet i Bansko blir inte en pensionering från livet, utan en pensionering från andras förväntningar.

Resan hit har inte varit spikrak. Jag har många gånger tvivlat på mig själv, känt mig fast i gamla strukturer och oroat mig för framtiden. Men varje liten förändring, varje beslut att säga ja till mig själv och nej till rädslan, har föt mig närmare det här steget. Jag har byggt om mig själv, bit för bit.

Och jag har inte gjort det ensam. Min partner har varit en avgörande del i den här resan. Att ha någon vid sin sida som ser ens potential, som peppar, tröstar och firar varje framsteg – det är ovärderligt. Tillsammans har vi skapat en ny dröm, en ny riktning, ett nytt liv.

Självklart finns det en oro i att kasta sig ut. Att flytta till ett nytt land, till en ny kultur och ett nytt språk, innebär osäkerhet. Jag kommer att sakna vissa saker med Sverige, vänner, familj, och vissa rutiner som trots allt burit mig fram. Men jag vet att jag behöver den här förändringen. Jag vet att mitt hjärta klappar hårdare för framtiden i Bansko än för en stillastående tillvaro i Sverige.

Det är något magiskt med Bansko. Bergen, stillheten, naturen – men också kreativiteten som vibrerar i luften. Där finns plats att tänka klart, drömma fritt och skapa utan rädsla. Där ska jag bygga vidare på mitt skrivande, på mina idéer, på mitt skapande. Där kommer jag att hitta nya vägar, nya samarbetsformer, nya projekt – men alltid på mina villkor.

Jag kallar det för min "kreativa pensionering" – inte ett slut, utan en början. Ett liv utan väckarklockor som ringer för någon annans skull. Ett liv där jag får säga ja till projekt som berör mig, och nej till sådant som dränerar. Ett liv i frihet, men också ett liv i ansvar inför mig själv och mina drömmar.

Jag är inte naiv. Jag vet att det kommer att finnas utmaningar. Språket, kulturen, ensamheten som ibland kan komma smygande. Men jag vet också att jag är starkare än någonsin. Jag har tagit mig hit genom envishet, mod och kärlek. Jag har lärt mig att det är okej att vara rädd, så länge jag inte låter rädslan styra.

Min dröm är att dela den här resan med fler. Genom mina texter, mina bilder, mina projekt. Att inspirera andra att våga tänka om sina liv, att våga säga ja till det som skrämmer men också lockar.

April markerar en ny början. Jag packar inte bara väskor, jag packar en dröm som nu blir verklighet. Jag lämnar Sverige, men jag bär med mig allt jag är, allt jag har lärt mig och allt jag hoppas på. Och när jag vaknar i mitt lilla hem i Bansko, med bergen utanför fönstret och framtiden vidöppen, kommer jag att veta: Jag valde livet. Jag valde friheten.
Jag valde mig själv...