När världen tappade andan – att vara svensk i en tid av galenskap!

Först satt vi där och förundrades.
Förundrades över hur Donald Trump, trots alla de skandaler som skulle ha fällt vem som helst annan, ändå steg, steg och steg. Det var som att se ett tåg tuffa fram på en trasig räls – varje skakning borde ha fått det att spåra ur, men istället ökade det farten.
Vi fnissade lite nervöst hemma i sofforna. 'Det här är väl ändå ett dåligt skämt?' tänkte vi. Men vreden som rörde sig där borta på andra sidan Atlanten gick inte att ta miste på. Något höll på att förändras, och vi anade det – men vi ville inte riktigt förstå.

Han blev skjuten.
Ett land som alltid talat om sin frihet och sin demokrati svarade med vapen.
När bilderna kablades ut – dramat, förvirringen, sirenerna – blev världen plötsligt stilla.
Det som varit spektakel och reality-TV blev nu blod och allvar. Och paradoxalt nog, istället för att få sympati och respekt att avta, blev Trump nästan helgonförklarad.
Vi såg på varandra här hemma i Sverige – våra leenden, som först varit ironiska, frös fast.
Och något hände i oss också. En känsla av att vi såg något gå sönder på riktigt. Inte bara där borta. Också här.

JD Vance.
Om Trump varit kaosets clown så var Vance den välartikulerade företrädaren för den nya hårdheten.
När han steg in på säkerhetsmötet och började tala, var det som att någon tog strypgrepp på en hel generation av diplomater och politiker.
Vi satt där framför våra skärmar, vita i ansiktet. Han talade som en lärare som tröttnat på sina elever. Inte för att övertyga oss – utan för att informera oss om att en ny ordning redan var etablerad.
Och vi satt där som små barn som förstått att ingen räddning är på väg.

Handelskrig & Börsras!
Då slutade vi andas.
En slags mental tyngd lade sig över allting. Inte bara i nyheterna – utan i våra liv.
Den där vanliga känslan av trygghet, av att "det ordnar sig", den försvann.
Istället började vi ställa konstiga frågor till varandra:

• Tror du vi kommer att få tag på medicin nästa år?

• Kommer våra pensioner vara värda något?

• Kommer vi ens kunna resa längre?

Det blev personligt.
Jag märkte det i mina egna tankar. Jag, som vuxit upp i ett Sverige där vi kunde lita på att världen ändå höll ihop, började plötsligt oroa mig för saker jag aldrig tänkt på tidigare.
Inte främst för mig själv, utan för våra unga.
De som växt upp med självklara saker: öppna gränser, billiga flyg, ett internet utan censur.
Skulle de få se sina drömmar smulas sönder av galenskap de inte valt?

Det som var på väg att hända var större än politiska färger.
Det var större än Trump, större än Vance, större än Biden eller vem som nu kämpar i kulisserna.
Det var civilisationens fundament som skakade – tilltron till att vi kan vara olika men ändå spela efter gemensamma regler.

Som svensk blev det särskilt smärtsamt.
Vi är fostrade att tro på förnuft. På samtal. På kompromisser.
Vi är fostrade att tro att människan är en rationell varelse, i grunden god.
Men den här perioden visade något annat:
Hur snabbt hat kan byggas. Hur lätt respekt kan tappas.
Hur hårt vi faktiskt kan falla när tilliten bryts.

Och mitt i all oro: den där känslan av maktlöshet.
Vi kan inte rösta där borta. Vi kan bara titta på, dras med i svallvågorna, hoppas att vi inte krossas när stormen väl slår in.

I Sverige talar vi mycket om krisberedskap nuförtiden.
Vi lagrar konserver, vi bunkrar jodtabletter.
Men hur förbereder man sig på att världen man kände håller på att försvinna?
Hur bygger man ett skyddsrum i själen?

Det är en fråga jag ställer mig allt oftare.
Och jag märker att jag inte är ensam.
I samtal över en kopp kaffe, i rader på sociala medier, i blickar från främlingar på spårvagnen – samma oro.
Det ligger i luften, som en elektrisk laddning före ett åskoväder.

Och ändå…
Trots allt, trots att vi tappat andan, lever vi.
Vi fortsätter att älska, att hoppas, att drömma.
Vi bygger små öar av vett och värme mitt i galenskapens hav.
Kanske är det vår största styrka.

Att inte förneka verkligheten.
Men att heller inte låta den ta ifrån oss vår mänsklighet.

Det är vad jag vill hålla fast vid.
Mitt i detta kaos.
Mitt i denna period av galenskap.
Som svensk.
Som människa.
Som någon som fortfarande – trots allt – vägrar ge upp hoppet om att vi kan något bättre än det här.